Varför? Hur? När?
Det var länge sen jag skar mig. Jag har slutat. Men saknaden efter det där, det där som kan ta bort allt bara för en liten stund den är enorm. Fast jag vet inte om det endast är saknaden efter att skära eller om det är saknaden efter förståelse. Folk säger till mig "du skär dig inte längre, du mår väl bättre?" Varför kan man inte må dålig bara för man inte skär?
Jag önskar så att jag inte ens hade börjat. Att jag skulle lyssnat på kompisar som sa åt mig att sluta med det idiotiska jag höll på med. Men jag gick emot deras ord. Och nu sitter jag här med ärr på armarna. Jag önskar att jag aldrig börjat, men jag vvet att jag nu måste accptera det. Men hur gör jag det? Hur vet jag att andra kommer acceptera det?
Varför började jag?
Hur ska jag lära mig att acceptera det?
När kommer jag våga gå i kortärmat?
sv: Jo jag vet, det är så jävla hemskt att man ska vara så svag. Och feg. Önskar att man vore starkare. En dag ska jag klara det.
man vill inte förlora kontrollen
När jag skadade mig själv så var det för att lätta på trycket inombords. Och jag gjorde det för att jag inte hade någon som jag kunde vända mig till, så rakbladen blev för mig något jag istället vände mig till.
Det är säkerligen från person till person om hur eller när man kan acceptera sina ärr. Jag tycker det kan kännas som ett handikapp - precis som om man sitter i rullstol och så tittar folk på en. Men för mig är ärren bara ärr, och genom att sluta och låta dem blekna är ju bara ett tecken på att man är stark och att man börjat må bättre.
Idag tycker jag det blir allt mer vanligt att folk går i kortärmat, inklusive mig själv. Men det är såklart du som känner när du känner dig manad att våga gå i kortärmat. Och det är ingen som klandrar dig om du går i kortärmat, för det är inget fult att ha mått dåligt - för alla tar till olika "knep" för att må bättre, och rakblad kanske var det som fungerade för just dig även om det kanske inte är den bästaste lösningen.
Kramis
Ja nog kan jag också ångra mina ärr, men jag tror man inte ska grubbla för mycket i varför man gjorde det, utan försöka komma på hur man ska lära sig leva med det.
Och det var jobbigt första gången för mig med när jag skulle visa hela världen mina ärr, men jag tror det mer eller mindre för alla känns en lättnad när man väl gjort det första gången och då går det lättare för varje gång istället för att man ska gå och tänka hur det kommer att bli första gången.
För mig var det många som tyckte det var modigt att jag faktiskt vågade visa mina ärr. Jag kände mig också alldeles ensam med mina ärr. Men sen genom åren har jag sett fler och fler som vågar visa sina ärr, och det tycker jag bara är bra.
Dessutom kan man ju göra det i små steg, ex. börja på en bio där det är mörkt och sen utöka det till fler tillfällen där man inte har tröja - som en tjejkväll hemma där man har kortärmat och sen kanske något kafe eller vad som helst. Kramis
Jo jag vet det är jobbigt! Men du får tänka att ärren inte kontrollerar över dig utan tvärtom! Bara du hittar något tankesätt och sätt som fungerar för dig så att du kan leva med det, även om det är svinjobbigt. För du kommer leva med ärren resten av ditt liv, men bara du har kontrollen att övervinna det som känns jobbigt med att ha ärr.
Kanske är lätt att säga för mig som inte känner dig eller så, men har själv ärr, och kan bara ge perspektiv från mig själv så. Och det är länge kvar till nästa sommar, så du har ju lite tid att komma på en lösning, för det kan ju kännas skönt att veta att man har anledning att ha långärmart nu när det är vinter.
Kramar
