Det var länge sen jag skrev här. Väldigt länge sen. Och vad har hänt sen sist? Mår jag bättre eller sämre nu? Vad gör jag nu? Ja jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Maten går upp och ner och jag är i skolan nästentill varje dag. Men lektionerna är jag inte på. Men det är en annan sak.

Jag borde tänka massa på gymnasiet. Vad vill jag? Vart vill jag gå? Jag vet aktiskt inte. Det är så svårt att veta. Dessutom är inte mina betyg speciellt bra. Så.. Jag vene. Jag vet inte hur jag ska göra. Vill jag gå om nian? Vill jag gå ett 'pausår' som är en blandning mellan gymnasiet och nian, eller vill jag kämpa röven av mig och komma in på ett bra gymnasium, men riskera att köra slut på mig själv igen?
Jag vet inte. Jag har ingen aning.

Jag har hittat kärleken nu förresten. Och det är väl det som förändrats mest. Jag är jätte glad och är jätte lycklig. Fast såklart finns dom där tankarna, älskar han mig? Varför älskar han mig? Tycker han att jag är tjock? Tycker han att jag är äcklig osv.. Det är lite skrämmande faktiskt.

Jag är trött och seg och jag gråter för minsta lilla och funderar på att lägga mig och sova, och det är nog precis det jag tänker göra. Jag orkar inte livetjust nu. Orkar inte verkligheten.

Jag känner mig tom. Helt slut på ord. Mina tankar har slagit ihop sig och är som en enda stor klump. Jag tänker ingenting. Jag vill säga något, få ut någonting. Men inga ord kommer fram. Jag känner mig tom. Det är ett ord som ekar i mitt huvud. Rakblad. Jag har slutat, jag försöker iallafall. Men jag vill ha det i min hand. Eller är det rakbladet som vill vara i min hand ? Jag vill tänka på något. Finns ingenting. Jo, smärta. Rakblad. Jag vill. Jag Måste. Jag får inte.. Ångest.

mitt dygn är vänt och alla sover men inte jag.
lyckat, verkligen jätte lyckat ..
får väl bara ligga i sängen och vänta.
men det orkar jag inte, jag kan inte ligga still så länge.

jag lovade att det skulle komma upp ett inlägg om mig själv,
men det har inte dykt upp än.
jag är seg, men jag jobbar på det.
de är ingen liten text, om man säger så.
men den kommer att komma upp,
jag vet bara inte när.
vi får vänta och se helt enkelt ..

uppdateringen är sjukt dålig här.
men jag har verkligen ingen ork ..

statistiken blir bara sämre och sämre.
fast det är klart, det gör oss ingenting.
vi gjorde ju inte denna blogg för att få tusen läsare,
utan för att skriva av oss.
och det tänker jag göra lite nu ..


jag tänker. tänker på allt.
hur kan man gå från att vara hyfsat glad,
till att bli sur och irreterad.
pga en liten skit sak.
men det är sån jag är,
tyvärr ..
mitt humör går upp&ner hela tiden,
jag kan inte hjälpa det.
men jag tänker. tänker på allt.
hela tiden, dag ut och dag in.
tänk om någon kunde förstå ..

jag har en jävla massa att göra, men jag orkar ingenting ..

Tänk att man kan må så dåligt att man inte orkar skriva i en blogg där man skriver om hur dåligt man mår.

Jag är livrädd för att gå upp i vikt.
Jag måste gå ner.
Jag ska inte äta.
Jag ska inte.
Jag ska börja träna.
I hemlighet på mitt rum.
Jag ska börja gå ut och gå.
Jag ska få bort det äckliga fettet som finns på min kropp.
Jag är inte nöjd med siffrorna på vågen.
Jag vet vart jag vill, och jag ska dit.

Jag ska gå upp om 1 timme och 45 minuter ungefär, det är inte riktigt någon idé att lägga sig för då vet jag att jag aldrig kommer komma upp när klockan ringer. Jag lär vara rätt död imorgon när jag ska till skolan, men för att klara gå till skolan ska jag inte somna nu, haha, komplicerat ?

Jag har fixat bloggen nu, och det var rätt bra..? Eller..? Säg till om något ser konstigt ut.

Galet det här, jag försökte skriva i den andra bloggen. Min privata med lås. Men det gick knappt. Det kom inte fram många ord. Det vart bara kaos allting. Kom inte fram till någonting, fick inte ur mig någonting. Jag försöker förklara för mig själv varför det är så, kanske är det för att det hjälper mig inte direkt att skriva, det gör faktiskt inte det. Det hjälpte mig enormt förut men inte längre. Men när jag skriver så vet jag ju att det är många som känner igen sig i det jag skriver, och det kan vara en liten hjälp för dom.

Så att sitta och skriva bakom en skärm och i en låst blogg, vad hjälper det? Om det inte hjälper mig, och ingen annan kan läsa så det hjälper den att känna sig mindre ensam. Varför ska jag då sitta och skriva? Nej. Det kändes bara konstigt. Jag fortsätter här. Punktslut.

---

Jag borde sova, men jag vill inte sova. Jag försökte hålla mig vaken förut, höll på att somna ett flertal gånger och mina ögon vägde hundra kilo, Men tvingade mig att vara vaken. Sen när jag bestämde mig för att sova istället eftersom att klockan sex ringer mitt alarm och då ska jag helst upp ur sängen också. Så la jag mig ner i sängen oh la undan mobilen och försökte sova. Tror ni det gick då eller? Nej. Jag vart bara jätte pigg.

Så gick och hämtade datorn och nu sitter jag här och skriver och snackar med ♥ på msn. Jag är trött men ändå inte. Jag vill sova men ändå inte. Jag tycker inte om att drömma, efter som att jag vet att det bara är just det, bara drömmar. Det kommer aldrig bli verklighet och det gör något ont i mig.

Jag tycker inte om att vakna på morgonen. Vakna och inse att den här dagen kommer bli lika äcklig som alla andra dagar. Jag tycker inte om att gå att lägga mig på kvällen för jag vet att jag kommer vakna igen. Jag gillar inte att sova och drömma. Antingen drömmer jag fina drömmer och då är det jobbigt eftersom det är drömmar, om jag skrev ovan. Eller så drömmer jag mardrömmar och då vaknar jag för att jag har panik.

Förut hade jag en person jag alltid kunde ringa till om jag skulle vakna på natten och må dåligt. Jag vågar inte längre slå nummret och ringa. Vill inte störa, vill inte vara ivägen, vill inte vara en tyngd på personens axlar. Men jag känner mig så, känner mig ivägen för allt och alla. Känner mig som en stor stor sten som inte går att flytta på.

Jag sitter med hörlurar och hög musik på. Just nu är det matrin stenmarck som låter i hörlurarna. Jag inbillar mig att jag hör hundarna skälla och får panik varje gång, rädd att mamma eller pappa eller någon annan ska vakna och komma in och fråga varför jag sitter vid datorn. Inte att dom ska bli sura eller något, utan för jag orkar faktiskt inte prata med någon just nu. Känner att jag skulle bryta ihop väldigt mycket då. Men hundarna skäller inte ens. Så jag vet inte vad det är jag hör... Håller jag på att bli galen?

Jag ska försöka ta mig till skolan idag (eller vad man säger). Även fast jag inte vill, så ska jag försöka. Ska ha möte imorgon efter skolan och ska egentligen ha möte med kurator samma tid, men eftersom my dady tyckte jag ätit för lite så ringde han min ena psykolog så måste dit, och då krockar mötena så vet inte hur det blir.

Jag minns faktiskt inte hur mycket jag ätit på senaste tiden. Från måndag till fredag vet jag att jag åt 5 mackor, och sen har jag ätit en tallrik fil, och en pannkaka. Sen är det inget mer, tror jag. Eller juste, äckel jag åt kladdkaka. Kände för att spy efter det, men gjorde det inte. Kände att jag ville spy när jag åt det, men åt ändå. Jag var tvungen. Det gick inte att sluta.

Jag känner mig tjock som en elefant och jag vill helst gå ner flera kilo nu. Jag är livädd för att gå upp i vikt. Och vet ni vad jag mer är rädd för ? Att publicera det här...

I mitt första inlägg på den här bloggen skrev jag att det skulle stå helt ärliga tankar och känslor. Men jag inser nu att jag fixar inte det. Jag kan inte skriva hela sanningen. Jag kan inte förklara vissa känslor. Så många rader jag skrivit men sedan suddat för jag inte vågar publicera dom. Även fast ingen vet vem jag är, så är det läskigt. Jag kommer inte sluta blogga här, jag kommer fortfarande skriva här. Men jag kommer inte skriva hela sanningen om allting. Som t.ex om pojken med det bruna håret. Han kommer nog inte stå med så jätte mycket här. Det är helt enkelt för läskigt.

Jag har försökt sova ett tag nu, men jag kan inte. Så jag satte mig här och började skriva. Och shit vad svårt det är att skriva märker jag när jag inte kan skriva exak det jag vill. Jag vet inte om jag ska lämnad et här helt. Eller om jag ger det ett försök. Vill inte sluta. Men samtidigt är det svårt att fortsätta..

Jag är för rädd att någon kommer få reda på vem jag är, och att någon nära kommer läsa det. Någon som jag inte vill ska läsa det, jag vet inte... Hela saningen kommer nog stanna på min alldeles egna blogg med lösenord. Det är nog bäst så, för jag är för rädd helt enkelt.

Jag måste bara skriva hur glad jag är att jag börjat prata med den andra tjejen som driver den här bloggen, hon förstår, och vi tänker väldigt lika. Som hon skrev i något inlägg ner. Undra om det hade vart annorlunda om vi fått kontakt tidigare? Men jag är glad att det vart nu. För jag hade mer eller mindre gett upp. Men hon har öppnat mina ögon lite mer. Tror jag. Jag är glad, att vi fått kontakt. Jag älskar dig.  Du betyder mycket för mig.

Du ber mig förklara.
Jag berättar, jag förklarar.
Du säger ingenting.
Och då frågar jag mig själv,
varför i helvete frågade du?
Och varför i helvete svarade jag?
Det upprepas om och om igen.
Jag låter dig behandla mig som skit,
vet du varför?
För jag älskar dig.
Och jag är ändå inte värd mer.
Du kan få mig att må så dåligt,
och du kan få mig att må så bra.
Men oftast, så är det bara dåligt.
Men jag förtjänar inte bättre,
så det gör ingenting.
Du behandlar mig likadant som
jag skulle behandlat mig själv.

Hela kvällen har jag suttit och glott på skärmen. Lyssnat på samma låtar om och om igen och tårarna har fått rinna från mina kinder. Jag är så trött på det här. Så trött på att känna samma smärta dag ut och dag in. Kan det inte bara få ett slut nu? Jag orkar inte mer. Jag orkar inte ens skriva.

Varför leva när man kan dö
-varför dö när man kan leva

Om du tar livet av dig hamnar du i helvetet
-äh, jag är i helvetet nu.

Jag har nog aldrig längtat så mycket efter något som jag gjorde inatt. Rakbladen som jag vet fanns en våning ner fanns i mina tankar hela tiden. Det var såna rakblad som jag tidigare klippt sönder för att sedan skära. Jag kollade på min arm och såg alla ärr. Jag vill inte ha fler. Men jag vill känna den där befrielsen. Jag låg och smsade och kollade på film och försökte få tankarna på annat. Men det fick inte så bra, men tillslut somnade jag.

Det var länge sen jag skar mig. Jag har slutat. Men saknaden efter det där, det där som kan ta bort allt bara för en liten stund den är enorm. Fast jag vet inte om det endast är saknaden efter att skära eller om det är saknaden efter förståelse. Folk säger till mig "du skär dig inte längre, du mår väl bättre?" Varför kan man inte må dålig bara för man inte skär?

Jag önskar så att jag inte ens hade börjat. Att jag skulle lyssnat på kompisar som sa åt mig att sluta med det idiotiska jag höll på med. Men jag gick emot deras ord. Och nu sitter jag här med ärr på armarna. Jag önskar att jag aldrig börjat, men jag vvet att jag nu måste accptera det. Men hur gör jag det? Hur vet jag att andra kommer acceptera det?

Varför började jag?
Hur ska jag lära mig att acceptera det?
När kommer jag våga gå i kortärmat?

Jag måste bara svara på den här kommentaren. Du skriver först att om du läst den här bloggen för ett år sen så hade du känt igen dig som tusan. Men nu, bara för att du mår bra så ska inte vi få skriva om våra tankar och känslor? Jag förstår absolut att du inte vill in i den här perioden igen, men det är andra än vi som är inne i den här perioden just nu, och inte lyckats ta oss ur den som du kunnat gjort. Och det är skönt att veta att man inte är ensam. och någonstans måste vi göra av våra tankar, och det vart på den här bloggen. Vill du inte läsa, gör det inte.

Och du? Grymt att du tagit dig ur allt. En dag ska jag också ha gjort det. Du är jätte duktig.

Förresten så börjar vi ggodkänna kommentarer innan vi publicerar dom, inte för att inte kommentarerna ska vara med i bloggen, utan för att eftersom vi är två stycken som driver denna blogg så är det svårt att veta vem som svarar på kommentarerna!

Och tack så hemskt mycket för alla kommentarer vi fått idag. Inte massor. Men dom vi fått, betyder. Tack! Inte visste jag att någon skulle uppskatta det vi skriver såhär mycket......

Fel tangent.
Fel ton.
Hur hamnade jag här?

Jag försöker komma på ett sätt att ta mig bort.
Men när jag försöker ta mig bort, kommer jag bara närmare.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade gjort si eller så istället för så som jag gjort. Ibland undrar jag om jag hade vart en helt annorlunda person idag om jag inte gjort dom val jag gjort. Om jag ungåtts med andra personer än dom jag umgås med idag. Vem hade jag vart då?

Jag har så oehört mycket tankar i mitt huvud just nu, och alla slutar med ett stort frågetecken. Jag har så många frågor men så några svar. Varför blev det såhär? Varför är jag såhär? Varför gör ni såhär? Varför gör du såhär? Varför finns jag? Varför finns ni? Varför sårar du mig? Varför låter jag dig såra mig?
Jag har inte ett enda svar på någon fråga. Det är fortfarande totalt kaos i mitt huvud och jag kan inte reda ut allt trassel.