I mitt första inlägg på den här bloggen skrev jag att det skulle stå helt ärliga tankar och känslor. Men jag inser nu att jag fixar inte det. Jag kan inte skriva hela sanningen. Jag kan inte förklara vissa känslor. Så många rader jag skrivit men sedan suddat för jag inte vågar publicera dom. Även fast ingen vet vem jag är, så är det läskigt. Jag kommer inte sluta blogga här, jag kommer fortfarande skriva här. Men jag kommer inte skriva hela sanningen om allting. Som t.ex om pojken med det bruna håret. Han kommer nog inte stå med så jätte mycket här. Det är helt enkelt för läskigt.

Jag har försökt sova ett tag nu, men jag kan inte. Så jag satte mig här och började skriva. Och shit vad svårt det är att skriva märker jag när jag inte kan skriva exak det jag vill. Jag vet inte om jag ska lämnad et här helt. Eller om jag ger det ett försök. Vill inte sluta. Men samtidigt är det svårt att fortsätta..

Jag är för rädd att någon kommer få reda på vem jag är, och att någon nära kommer läsa det. Någon som jag inte vill ska läsa det, jag vet inte... Hela saningen kommer nog stanna på min alldeles egna blogg med lösenord. Det är nog bäst så, för jag är för rädd helt enkelt.

Jag måste bara skriva hur glad jag är att jag börjat prata med den andra tjejen som driver den här bloggen, hon förstår, och vi tänker väldigt lika. Som hon skrev i något inlägg ner. Undra om det hade vart annorlunda om vi fått kontakt tidigare? Men jag är glad att det vart nu. För jag hade mer eller mindre gett upp. Men hon har öppnat mina ögon lite mer. Tror jag. Jag är glad, att vi fått kontakt. Jag älskar dig.  Du betyder mycket för mig.