mina tår gör ont.
mina händer gör ont.
min mage gör ont.
mitt huvud gör ont.
mina ögon gör ont.
jag känner mig konstig.
ta mig här ifrån !

jag lyssnar på musik. kollar runt på nätet.
smsar inte med någon, bara i princip sitter.
snart ska jag dra och lägga mig i soffan
och dö framför idol.

Vi ska skriva våra tankar. Och inre känslor här. För mestadel har det blivit rätt så deprimerande texter och sanningar. Men det så vi mår. Längst in i kroppen. Om vi inte klarar att hålla alla tankar inne, då sätter vi oss vid en dator och skriver. Sedan förhoppningsvis publicerar vi inläggen oxå.

Just nu, känner jag lite hopp inom mig.
Det är inte mycket, utan väldigt lite.
Men det kanske är en början ?
Jag säger inte att jag mår skit bra,
utan jag ler nu emellanåt.
Jag ler för jag vet vad som väntar.
Det som väntar runt hörnet,
är något underbart.

tänk att ett samtal. tänk att en röst. tänk att sanningen.
att allt det kan få en att hoppas på det bästa.
att man faktiskt inser att man verkligen inte vill ge upp.
att man vet hur man har det nu, men att det kommer bli bättre.
bara jag försöker. bara du försöker. bara vi försöker.
jag tror på det bästa. vi kommer klara detta.
även om jag inte har någon ork kvar i kroppen.
så gjorde du ändå att jag började hoppas på oss mer.
tänk att sanningen kan vara bra att höra ibland.

vad ska man säga,
du räddade mig med dedär samtalet

vi pratar och pratar och pratar och pratar.
dag ut och dag in, hela tiden.
från morgon till kväll.
men nu är jag så jävla trött på dethär.

jag saknar dig.
jag saknar oss.
jag sakar det vi hade.

vet att ingenting kommer bli som det var då,
och jag försöker acceptera det.
de går inte att glömma,
jag begär inte att varken du eller jag ska försöka glömma.
gjort är gjort, jag kan inte ta tillbaks det.

du vet hur jag känner.
du vet hur jag tänker.
du vet hur jag fungerar.

och när jag öppnar munnen och verkligen får ut det jag vill,
då blir allting bara skit.
jag försöker acceptera dina svar,
men det är svårt.
men jag försöker, och jag ler.
för jag måste.

men jag vill inte att du säger att du saknar mig,
när du knappt vill ta i mig.

mitt huvud är tomt.
men ändå fyllt med så mycket tankar.
jag vet varken in eller ut just nu.
allting snurrar med det är ändå så klart.

jag vill sova, men lägger jag mig i sängen lär jag inte somna.
jag vill gråta, men det kommer inte fram några tårar.
jag vill ha svar på frågor som ständigt snurrar i mitt huvud, men jag vågar inte.
jag vill må bra, men jag är rädd att jag inte kan.

jag smsar med 15 åringen, för det är jag som är 16 åringen.
vi tänker så otroligt lika, varför har vi inte hittat varann tidigare ?
då hade vi kanske inte beslutat domdär besluten som vi faktiskt redan beslutat.
hade vi sett världen på ett annorlunda sätt ?
vi hade ju haft varann, att kunna sms eller ringa till.

men det var för några dagar sen 15 åringen vågade ta kontakt med mig.
jag hade tänkte skriva till henne hela tiden,
men jag är feg,
så jag gjorde det aldrig.
jag bara kommenterade hennes blogg,
som vilken person som helst.
men jag kände igen mig i det hon skrev,
så jävla tydligt.
men sen kommentera hon ett utav mina långa inlägg,
och jag blev glad.
på riktigt.

hon gjorde min dag,
hon gjorde min vecka.
hon gjorde min månad.
hon gjorde mitt år.

Tack för att du kommenterade den dagen,
Du Är Guld Värd ♥

jag känner mig. arg. förbannad. ledsen. sårad. glad. ångest. besviken. taskig.
vad är det som händer i mitt huvud nu ? vad är det som händer i min kropp nu ?
alla tankar åker omkring och jag vet inte vilken tanke jag ska fokusera på mest.
allting snurrar, ändå ser jag så jävla klart. för att få ihop alla tankar så brukar jag
kunna lösa det själv, genom att skriva det jag tänker. men just nu, får jag inte ut
någonting. allt stannar kvar där inne. ingenting vill ut. det kanske är tankar som
ska stanna inne i mitt huvud ? det kanske är meningen att jag inte ska skriva det
jag har i tankarna. men det är ju de bloggen är till för, det är ju därför vi startade
den. så att vi kan befria oss ifrån våra tankar. men just nu, har min hjärna sagt
stopp ..