Jag känner mig tom. Helt slut på ord. Mina tankar har slagit ihop sig och är som en enda stor klump. Jag tänker ingenting. Jag vill säga något, få ut någonting. Men inga ord kommer fram. Jag känner mig tom. Det är ett ord som ekar i mitt huvud. Rakblad. Jag har slutat, jag försöker iallafall. Men jag vill ha det i min hand. Eller är det rakbladet som vill vara i min hand ? Jag vill tänka på något. Finns ingenting. Jo, smärta. Rakblad. Jag vill. Jag Måste. Jag får inte.. Ångest.

mitt dygn är vänt och alla sover men inte jag.
lyckat, verkligen jätte lyckat ..
får väl bara ligga i sängen och vänta.
men det orkar jag inte, jag kan inte ligga still så länge.

jag lovade att det skulle komma upp ett inlägg om mig själv,
men det har inte dykt upp än.
jag är seg, men jag jobbar på det.
de är ingen liten text, om man säger så.
men den kommer att komma upp,
jag vet bara inte när.
vi får vänta och se helt enkelt ..

mina tår gör ont.
mina händer gör ont.
min mage gör ont.
mitt huvud gör ont.
mina ögon gör ont.
jag känner mig konstig.
ta mig här ifrån !

uppdateringen är sjukt dålig här.
men jag har verkligen ingen ork ..

statistiken blir bara sämre och sämre.
fast det är klart, det gör oss ingenting.
vi gjorde ju inte denna blogg för att få tusen läsare,
utan för att skriva av oss.
och det tänker jag göra lite nu ..


jag tänker. tänker på allt.
hur kan man gå från att vara hyfsat glad,
till att bli sur och irreterad.
pga en liten skit sak.
men det är sån jag är,
tyvärr ..
mitt humör går upp&ner hela tiden,
jag kan inte hjälpa det.
men jag tänker. tänker på allt.
hela tiden, dag ut och dag in.
tänk om någon kunde förstå ..

jag har en jävla massa att göra, men jag orkar ingenting ..

jag lyssnar på musik. kollar runt på nätet.
smsar inte med någon, bara i princip sitter.
snart ska jag dra och lägga mig i soffan
och dö framför idol.

Just nu, så känner jag ingenting.
Har suttit och haft skiten i tankarna en bra stund,
men jag kommer inte fram till något bra svar.
Varför ska det vara så svårt ?
Man behöver väl inte vara smart för att veta vad det är man vill ?
Jag vet vad jag vill ,
jag vet bara inte hur jag ska fixa det.
Och det är där mitt problem ligger just nu.
Jag får väl bara vänta ..
Men vem har tid att vänta, egentligen ?
Inte jag, men jag måste väl ..
Just nu, så känner jag ingenting.

Tänk att man kan må så dåligt att man inte orkar skriva i en blogg där man skriver om hur dåligt man mår.

Hur ligger det till där ute i världen hos er ? Är ni som jag, att ni överlever ?
När någon frågar huar jag mår, så svarar jag oftast ; överlever ..
Och det är ju för att jag i princip överlever vardagen. Elle jag försöker
åtminstonde. Hur som helst, vet inte hur det blir med uppdateringen här idag.
Jag känner mig lite som i min egna bubbla. Och 15 åringen mår inte alls bra.
Vi har inte smsat på ett dygn. Men nyss lyste min mobil upp och då skrev hon
att hon inte orkade smsa med någon. Och det gjorde mig glad, för nu vet jag
säkert att hon lever. Så jag slipper oroa mig för att hon är borta helt. Men
sen oroar jag mig även över vad som hänt. Vad hon gör. Och en massa frågor
till som jag inte lär få svar på en stund. Kanske inte förrän imon. Eller om en
vecka. No One Know ..

Vi ska skriva våra tankar. Och inre känslor här. För mestadel har det blivit rätt så deprimerande texter och sanningar. Men det så vi mår. Längst in i kroppen. Om vi inte klarar att hålla alla tankar inne, då sätter vi oss vid en dator och skriver. Sedan förhoppningsvis publicerar vi inläggen oxå.

Just nu, känner jag lite hopp inom mig.
Det är inte mycket, utan väldigt lite.
Men det kanske är en början ?
Jag säger inte att jag mår skit bra,
utan jag ler nu emellanåt.
Jag ler för jag vet vad som väntar.
Det som väntar runt hörnet,
är något underbart.

tänk att ett samtal. tänk att en röst. tänk att sanningen.
att allt det kan få en att hoppas på det bästa.
att man faktiskt inser att man verkligen inte vill ge upp.
att man vet hur man har det nu, men att det kommer bli bättre.
bara jag försöker. bara du försöker. bara vi försöker.
jag tror på det bästa. vi kommer klara detta.
även om jag inte har någon ork kvar i kroppen.
så gjorde du ändå att jag började hoppas på oss mer.
tänk att sanningen kan vara bra att höra ibland.

vad ska man säga,
du räddade mig med dedär samtalet

Jag är livrädd för att gå upp i vikt.
Jag måste gå ner.
Jag ska inte äta.
Jag ska inte.
Jag ska börja träna.
I hemlighet på mitt rum.
Jag ska börja gå ut och gå.
Jag ska få bort det äckliga fettet som finns på min kropp.
Jag är inte nöjd med siffrorna på vågen.
Jag vet vart jag vill, och jag ska dit.

vi pratar och pratar och pratar och pratar.
dag ut och dag in, hela tiden.
från morgon till kväll.
men nu är jag så jävla trött på dethär.

jag saknar dig.
jag saknar oss.
jag sakar det vi hade.

vet att ingenting kommer bli som det var då,
och jag försöker acceptera det.
de går inte att glömma,
jag begär inte att varken du eller jag ska försöka glömma.
gjort är gjort, jag kan inte ta tillbaks det.

du vet hur jag känner.
du vet hur jag tänker.
du vet hur jag fungerar.

och när jag öppnar munnen och verkligen får ut det jag vill,
då blir allting bara skit.
jag försöker acceptera dina svar,
men det är svårt.
men jag försöker, och jag ler.
för jag måste.

men jag vill inte att du säger att du saknar mig,
när du knappt vill ta i mig.

denna låten är tillägnade en kompis som tog livet av sig.
dock har jag ingen kompis till mig tagit livet av sig,
vilket jag är väldigt glad över.
men jag känner ändå igen mig i texten och det hon sjunger.
en som stod mig nära gick bort för ett år sen och lite mer än tre månader sen,
och texten passar inte så jävla bra ..

Jag ska gå upp om 1 timme och 45 minuter ungefär, det är inte riktigt någon idé att lägga sig för då vet jag att jag aldrig kommer komma upp när klockan ringer. Jag lär vara rätt död imorgon när jag ska till skolan, men för att klara gå till skolan ska jag inte somna nu, haha, komplicerat ?

Jag har fixat bloggen nu, och det var rätt bra..? Eller..? Säg till om något ser konstigt ut.

det kommer fler inlägg på natten än på dagen.
det är för att på natten tänker man mer på sig själv,
och vad som händer i ens huvud.
på dagen är det mest datorn, familjen och kanske skolan.
då blir det inte inläggen som dom blir nu.
ångesten kryper upp över öronen och man vet inte vart man ska ta vägen.
man vill sätta sig i ett hörn, och ta fram rakbladet.
det har inte samma effekt på dagen som på natten.

Galet det här, jag försökte skriva i den andra bloggen. Min privata med lås. Men det gick knappt. Det kom inte fram många ord. Det vart bara kaos allting. Kom inte fram till någonting, fick inte ur mig någonting. Jag försöker förklara för mig själv varför det är så, kanske är det för att det hjälper mig inte direkt att skriva, det gör faktiskt inte det. Det hjälpte mig enormt förut men inte längre. Men när jag skriver så vet jag ju att det är många som känner igen sig i det jag skriver, och det kan vara en liten hjälp för dom.

Så att sitta och skriva bakom en skärm och i en låst blogg, vad hjälper det? Om det inte hjälper mig, och ingen annan kan läsa så det hjälper den att känna sig mindre ensam. Varför ska jag då sitta och skriva? Nej. Det kändes bara konstigt. Jag fortsätter här. Punktslut.

---

Jag borde sova, men jag vill inte sova. Jag försökte hålla mig vaken förut, höll på att somna ett flertal gånger och mina ögon vägde hundra kilo, Men tvingade mig att vara vaken. Sen när jag bestämde mig för att sova istället eftersom att klockan sex ringer mitt alarm och då ska jag helst upp ur sängen också. Så la jag mig ner i sängen oh la undan mobilen och försökte sova. Tror ni det gick då eller? Nej. Jag vart bara jätte pigg.

Så gick och hämtade datorn och nu sitter jag här och skriver och snackar med ♥ på msn. Jag är trött men ändå inte. Jag vill sova men ändå inte. Jag tycker inte om att drömma, efter som att jag vet att det bara är just det, bara drömmar. Det kommer aldrig bli verklighet och det gör något ont i mig.

Jag tycker inte om att vakna på morgonen. Vakna och inse att den här dagen kommer bli lika äcklig som alla andra dagar. Jag tycker inte om att gå att lägga mig på kvällen för jag vet att jag kommer vakna igen. Jag gillar inte att sova och drömma. Antingen drömmer jag fina drömmer och då är det jobbigt eftersom det är drömmar, om jag skrev ovan. Eller så drömmer jag mardrömmar och då vaknar jag för att jag har panik.

Förut hade jag en person jag alltid kunde ringa till om jag skulle vakna på natten och må dåligt. Jag vågar inte längre slå nummret och ringa. Vill inte störa, vill inte vara ivägen, vill inte vara en tyngd på personens axlar. Men jag känner mig så, känner mig ivägen för allt och alla. Känner mig som en stor stor sten som inte går att flytta på.

Jag sitter med hörlurar och hög musik på. Just nu är det matrin stenmarck som låter i hörlurarna. Jag inbillar mig att jag hör hundarna skälla och får panik varje gång, rädd att mamma eller pappa eller någon annan ska vakna och komma in och fråga varför jag sitter vid datorn. Inte att dom ska bli sura eller något, utan för jag orkar faktiskt inte prata med någon just nu. Känner att jag skulle bryta ihop väldigt mycket då. Men hundarna skäller inte ens. Så jag vet inte vad det är jag hör... Håller jag på att bli galen?

Jag ska försöka ta mig till skolan idag (eller vad man säger). Även fast jag inte vill, så ska jag försöka. Ska ha möte imorgon efter skolan och ska egentligen ha möte med kurator samma tid, men eftersom my dady tyckte jag ätit för lite så ringde han min ena psykolog så måste dit, och då krockar mötena så vet inte hur det blir.

Jag minns faktiskt inte hur mycket jag ätit på senaste tiden. Från måndag till fredag vet jag att jag åt 5 mackor, och sen har jag ätit en tallrik fil, och en pannkaka. Sen är det inget mer, tror jag. Eller juste, äckel jag åt kladdkaka. Kände för att spy efter det, men gjorde det inte. Kände att jag ville spy när jag åt det, men åt ändå. Jag var tvungen. Det gick inte att sluta.

Jag känner mig tjock som en elefant och jag vill helst gå ner flera kilo nu. Jag är livädd för att gå upp i vikt. Och vet ni vad jag mer är rädd för ? Att publicera det här...

I mitt första inlägg på den här bloggen skrev jag att det skulle stå helt ärliga tankar och känslor. Men jag inser nu att jag fixar inte det. Jag kan inte skriva hela sanningen. Jag kan inte förklara vissa känslor. Så många rader jag skrivit men sedan suddat för jag inte vågar publicera dom. Även fast ingen vet vem jag är, så är det läskigt. Jag kommer inte sluta blogga här, jag kommer fortfarande skriva här. Men jag kommer inte skriva hela sanningen om allting. Som t.ex om pojken med det bruna håret. Han kommer nog inte stå med så jätte mycket här. Det är helt enkelt för läskigt.

Jag har försökt sova ett tag nu, men jag kan inte. Så jag satte mig här och började skriva. Och shit vad svårt det är att skriva märker jag när jag inte kan skriva exak det jag vill. Jag vet inte om jag ska lämnad et här helt. Eller om jag ger det ett försök. Vill inte sluta. Men samtidigt är det svårt att fortsätta..

Jag är för rädd att någon kommer få reda på vem jag är, och att någon nära kommer läsa det. Någon som jag inte vill ska läsa det, jag vet inte... Hela saningen kommer nog stanna på min alldeles egna blogg med lösenord. Det är nog bäst så, för jag är för rädd helt enkelt.

Jag måste bara skriva hur glad jag är att jag börjat prata med den andra tjejen som driver den här bloggen, hon förstår, och vi tänker väldigt lika. Som hon skrev i något inlägg ner. Undra om det hade vart annorlunda om vi fått kontakt tidigare? Men jag är glad att det vart nu. För jag hade mer eller mindre gett upp. Men hon har öppnat mina ögon lite mer. Tror jag. Jag är glad, att vi fått kontakt. Jag älskar dig.  Du betyder mycket för mig.

jag tror på
änglar
älvor
och
himlen.

vad som händer efter döden,
det är en fråga jag tänker på ständigt.
kommer man till himlen ?
ligger man i jorden och blir uppäten av maskar ?
vad händer efter döden ?

blir det olika för alla människor ?
den som vart kriminell,
hamnar den i himlen för att han ska få det bättre då än nu ?
den som var ett änglabarn,
hamnar den i jorden bland maskarna ?

ingen vet,
och vi kan inte fråga någon som redan dött.
för att få reda på svaret,
så får vi helt enkelt dö själv.

jag vill dö.
men jag är för feg för att ta det steget.
jag vill inte ha ont,
men jag vill till något bättre.
jag vill slippa detta helvetet som jag lever i nu,
men jag vågar inte ta detdär steget.

jag har funderat på det.
i över ett år,
jag sitter fortfarande kvar här.

kanske är det rakbladen som håller mig vid liv.
jag gör det inte ofta,
jag gör det inte mycket,
jag har inte gjort det på ett tag.
för han vill att jag ska må bra.
han vill att jag ska va lycklig.
han gör sitt bästa.
jag gör mitt bästa.
för att försöka.

kanske ska jag dö ?
kanske ska jag leva ?

mitt huvud är tomt.
men ändå fyllt med så mycket tankar.
jag vet varken in eller ut just nu.
allting snurrar med det är ändå så klart.

jag vill sova, men lägger jag mig i sängen lär jag inte somna.
jag vill gråta, men det kommer inte fram några tårar.
jag vill ha svar på frågor som ständigt snurrar i mitt huvud, men jag vågar inte.
jag vill må bra, men jag är rädd att jag inte kan.

jag smsar med 15 åringen, för det är jag som är 16 åringen.
vi tänker så otroligt lika, varför har vi inte hittat varann tidigare ?
då hade vi kanske inte beslutat domdär besluten som vi faktiskt redan beslutat.
hade vi sett världen på ett annorlunda sätt ?
vi hade ju haft varann, att kunna sms eller ringa till.

men det var för några dagar sen 15 åringen vågade ta kontakt med mig.
jag hade tänkte skriva till henne hela tiden,
men jag är feg,
så jag gjorde det aldrig.
jag bara kommenterade hennes blogg,
som vilken person som helst.
men jag kände igen mig i det hon skrev,
så jävla tydligt.
men sen kommentera hon ett utav mina långa inlägg,
och jag blev glad.
på riktigt.

hon gjorde min dag,
hon gjorde min vecka.
hon gjorde min månad.
hon gjorde mitt år.

Tack för att du kommenterade den dagen,
Du Är Guld Värd ♥

jag tänkte.
jag funderade.
jag trodde verkligen att det skulle kännas okej.
jag hoppades på att det skulle kännas okej.
men jag trodde nog fel.
det känns som att jag trodde fel.
allting blev fel,
kändes det som.
du såg nog det du inte borde sett.
du kändes 'konstig' efteråt.
visste att jag skulle raderat allt.
men jag trodde verkligen inte att folk kollade igenom ens inkorg.
för så säger ju alla ?
att man inte ska läsa andras sms.
för det kan vara väldigt privat,
eller inte allt privat.
men ändå.
du såg.
det blev fel.
jag förstörde igen.
vad ska jag hoppas på nästa gång ?
blir det ens en nästa gång ?
det känns som du inte brydde dig,
fast ändå gjorde du det.
jag såg inte hur du reagerade,
och jag tror jag är glad att jag inte såg dig i ögonen.
då hade jag hamnat i helvetet.
har jag förstört allting nu igen ?
jag tror faktiskt jag har det,
även om du verkar hyfsat glad.
eller så är du som jag,
ler på utsidan,
men mår skit på insidan.

Du ber mig förklara.
Jag berättar, jag förklarar.
Du säger ingenting.
Och då frågar jag mig själv,
varför i helvete frågade du?
Och varför i helvete svarade jag?
Det upprepas om och om igen.
Jag låter dig behandla mig som skit,
vet du varför?
För jag älskar dig.
Och jag är ändå inte värd mer.
Du kan få mig att må så dåligt,
och du kan få mig att må så bra.
Men oftast, så är det bara dåligt.
Men jag förtjänar inte bättre,
så det gör ingenting.
Du behandlar mig likadant som
jag skulle behandlat mig själv.

Hela kvällen har jag suttit och glott på skärmen. Lyssnat på samma låtar om och om igen och tårarna har fått rinna från mina kinder. Jag är så trött på det här. Så trött på att känna samma smärta dag ut och dag in. Kan det inte bara få ett slut nu? Jag orkar inte mer. Jag orkar inte ens skriva.

Varför leva när man kan dö
-varför dö när man kan leva

Om du tar livet av dig hamnar du i helvetet
-äh, jag är i helvetet nu.

tankar snurrar. jag snurrar. världen snurrar inte.
tänker på allt samtidigt, och det gör en förvirrad.

jag ska ta paus från livet.
jag ska ta paus från familjen.
jag ska ta paus från det sociala livet.

jag ska till min Älskling,
han som får mig att se ljus i vardagen.

Jag har nog aldrig längtat så mycket efter något som jag gjorde inatt. Rakbladen som jag vet fanns en våning ner fanns i mina tankar hela tiden. Det var såna rakblad som jag tidigare klippt sönder för att sedan skära. Jag kollade på min arm och såg alla ärr. Jag vill inte ha fler. Men jag vill känna den där befrielsen. Jag låg och smsade och kollade på film och försökte få tankarna på annat. Men det fick inte så bra, men tillslut somnade jag.

Det var länge sen jag skar mig. Jag har slutat. Men saknaden efter det där, det där som kan ta bort allt bara för en liten stund den är enorm. Fast jag vet inte om det endast är saknaden efter att skära eller om det är saknaden efter förståelse. Folk säger till mig "du skär dig inte längre, du mår väl bättre?" Varför kan man inte må dålig bara för man inte skär?

Jag önskar så att jag inte ens hade börjat. Att jag skulle lyssnat på kompisar som sa åt mig att sluta med det idiotiska jag höll på med. Men jag gick emot deras ord. Och nu sitter jag här med ärr på armarna. Jag önskar att jag aldrig börjat, men jag vvet att jag nu måste accptera det. Men hur gör jag det? Hur vet jag att andra kommer acceptera det?

Varför började jag?
Hur ska jag lära mig att acceptera det?
När kommer jag våga gå i kortärmat?

jag satt här, framför min dator. du satt där, framför din dator.
jag såg dig.                                  du såg mig.

jag titta på dig, och log. jag är lycklig. jag är glad att jag har dig.
du gör så jag orkar gå upp på morgonen, inte alla dagar. men
väldigt många.

tack vare dig så försöker jag sluta. tar vare dig sitter jag här nu.
jag har vart så jävla nära, flera gånger. men du har alltid funnits
där för mig. Alltid. jag kan säga allt till dig. för jag vet att du inte
säger det vidare. inte till någon. jag kan lita på dig. jag kan inte
bara lita på dig, jag litar på dig.

men när jag satt där och log, och titta på dig. då log jag för att
jag va lycklig. jag log för att jag Är lycklig.
du är det bästa jag har, och kommer att ha.
du är det bästa som hänt mig.
vi får inte skiljas åt. då kommer jag att sjunka väldigt lågt.

även om jag log, så tryckte tårarna på innanför ögonen.
antingen va de glädjetårar som ville ut, eller så va de tårar
som handlar om allt det jag gjort emot dig. jag ångrar mig.
något så fruktansvärt så det gör ont inuti mig när jag tittar på
dig. men jag kan inte låta bli, du är så fin. jag kan inte få
någonting ogjort. även om jag vill det, så går de inte. jag
vill ha det som de va förr. vi skratta och mådde hyfsat bra.
men det går inte att få tillbaks. jag förstörde för oss. jag
förstörde det fina vi faktiskt hade.

du säger att du glömt, att vi ska gå vidare. men både du&jag
vet hur dåligt du mådde den kvällen och natten. jag mådde
inte heller speciellt bra, men du mådde nog sämre. pga att
jag öppna munnen.



om du läser detta, så vet du vem du är.
Jag Älskar Dig & ångrar mig något enormt ♥

jag vill skriva. få ut det jag tänker. alla känslor.
allt hat. släppa allt. bli fri. le. utan att fejka.
men .. hur lyckas man med det, när man inte
kan sätta ord på någonting ? det går inte. det
funkar inte så. kanske måste jag hålla det inom
mig en tid till. sen. kanske. jag kan få ut något.
men inte nu. känns det som. men jag vill.
jag är .. Ordlös.

Jag måste bara svara på den här kommentaren. Du skriver först att om du läst den här bloggen för ett år sen så hade du känt igen dig som tusan. Men nu, bara för att du mår bra så ska inte vi få skriva om våra tankar och känslor? Jag förstår absolut att du inte vill in i den här perioden igen, men det är andra än vi som är inne i den här perioden just nu, och inte lyckats ta oss ur den som du kunnat gjort. Och det är skönt att veta att man inte är ensam. och någonstans måste vi göra av våra tankar, och det vart på den här bloggen. Vill du inte läsa, gör det inte.

Och du? Grymt att du tagit dig ur allt. En dag ska jag också ha gjort det. Du är jätte duktig.

Förresten så börjar vi ggodkänna kommentarer innan vi publicerar dom, inte för att inte kommentarerna ska vara med i bloggen, utan för att eftersom vi är två stycken som driver denna blogg så är det svårt att veta vem som svarar på kommentarerna!

Och tack så hemskt mycket för alla kommentarer vi fått idag. Inte massor. Men dom vi fått, betyder. Tack! Inte visste jag att någon skulle uppskatta det vi skriver såhär mycket......

Fel tangent.
Fel ton.
Hur hamnade jag här?

Jag försöker komma på ett sätt att ta mig bort.
Men när jag försöker ta mig bort, kommer jag bara närmare.

jag känner mig. arg. förbannad. ledsen. sårad. glad. ångest. besviken. taskig.
vad är det som händer i mitt huvud nu ? vad är det som händer i min kropp nu ?
alla tankar åker omkring och jag vet inte vilken tanke jag ska fokusera på mest.
allting snurrar, ändå ser jag så jävla klart. för att få ihop alla tankar så brukar jag
kunna lösa det själv, genom att skriva det jag tänker. men just nu, får jag inte ut
någonting. allt stannar kvar där inne. ingenting vill ut. det kanske är tankar som
ska stanna inne i mitt huvud ? det kanske är meningen att jag inte ska skriva det
jag har i tankarna. men det är ju de bloggen är till för, det är ju därför vi startade
den. så att vi kan befria oss ifrån våra tankar. men just nu, har min hjärna sagt
stopp ..

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade gjort si eller så istället för så som jag gjort. Ibland undrar jag om jag hade vart en helt annorlunda person idag om jag inte gjort dom val jag gjort. Om jag ungåtts med andra personer än dom jag umgås med idag. Vem hade jag vart då?

Jag har så oehört mycket tankar i mitt huvud just nu, och alla slutar med ett stort frågetecken. Jag har så många frågor men så några svar. Varför blev det såhär? Varför är jag såhär? Varför gör ni såhär? Varför gör du såhär? Varför finns jag? Varför finns ni? Varför sårar du mig? Varför låter jag dig såra mig?
Jag har inte ett enda svar på någon fråga. Det är fortfarande totalt kaos i mitt huvud och jag kan inte reda ut allt trassel.

Mobilen har ringt några gånger, jag har klickat på knapparna på sidan så vibrationen och signalen slutar men man inte klickar upptaget ni vet? Jag har tänkt ska jag svara eller inte? men varje gång jag precis bestämt mig för att svara, har det vart för sent. Lite senare ringer det igen, jag tänkter samma sak, ska jag svara eller inte? men även den här gången var det för sent.

Jag har några olästa sms bland annat från killen med den bruna håret. Men även från några andra personer, men jag känner inte riktigt att jag orkar svara. Svarar jag på ett sms, måste jag svara på alla. Och sen ännu fler efter det. Och just nu vill jag inte. Men jag antar att snart kommer jag ta fram mobilen och svara på dom smsen och även ringa upp dom personer som ringt mig.

Jag sitter och funderar på hur jag ska fixa designen. Jag vill ha någon ljus färg. Fast ändå inte så bloggen verkar vara en glad blogg. För det här är ingen glad blogg, om ni inte tycker det som skrivs här verkar vara glada tankar? Nä tänkte väl det. Men jag vill inte ha helt svart, eller vitt heller. Fast sen är jag ju inte bara en person om att driva den här bloggen heller.

Jag har kollat runt på massa bloggar nu, och jag kan inte sluta önska att jag också kunde skriva sådär bra och fint. När jag försöker förklara en känsla blir det bara en stor seg deg av allting. Det är helt oförstårligt och konstigt. Och när jag läser igenom det jag skrivit inser jag att inte ens jag som skrev det förstår det. Hur ska då ni kunna förstå?

Jag suddar och skriver jag suddar och skriver och jag funderar på att radera hela det här inlägget. Fast några tankar går åt det hållet att skriva massor och strunta helt i om det går att förstå det eller inte, för det är kaos i mitt huvud, och om skrivandet ska hjälpa någonting och om det jag tänker ska komma ut ur mitt huvud, måste det bli kaos här med.

Fast det är rätt svårt att greppa en tanke och sen skriva ner det. Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans, vissa stunder är jag sådär jätte glad att det känns som att jag mår bra. Känns som att jag hittat ut ur allt men när dom tankarna kommer, då jag inser att jag faktiskt är glad så kommer en liten tjock gubbe och slår mig i magen så jag faller ihop, han trycker sitt ansikte nära mitt och viskar nejdu, du ska inte må bra. Inte än. Jag är inte färdig med dig. Du är inte färdig här.

Så istället för att ens lägga energi på att skapa kaos i det här inlägget slutar jag nog här. Det är ju helt obegripligt det jag skriver. Antar att jag snart kommer skriva här snart igen, och kanske blir det mer begripligt då, eller så blir även det obegripligt. Precis som det här inlägget.

Eller så ska jag ladda upp massa låtar som går rakt in i hjärtat med texten. Precis som jag skrev i mitt första inlägg så är jag galen i sån musik. Kent och Håkan Helström är några av dom som har dom där perfekta låtarna med dom bästa texterna. Och jag önskar så att jag vore dom. Att jag kunde skriva som dom. Men ni har nog redan märkt att jag inte alls kan det.

Jag är den andra som kommer skriva i denna bloggen emellanåt. Vem är då jag ? Ja ni, jag är 16 år. Helt vanlig, nej det skulle jag nog inte kalla mig. Mitt liv går som i en bergochdalbana, antingen händer ingenting eller så händer allting på samma gång. Det gör en väldigt förvirrad. Mig ser man ofta med ett leende på läpparna, men det brukar inte vara för att jag är glad. Utan mest för att ingen ska ana något annat.

I någon annat inlägg, (som jag funderar på att börja jobba på lite), hade jag tänkt berätta mer om mig. Vad som hänt i mitt liv och vad jag gjort och en massa annat. Kanske inte låter intressant, eller så låter det jätte intressant ? Hur som helst, den som vill läsa får helt enkelt hålla ögonen öppna.

Vi som driver denna bloggen kommer skriva mycket om vad som händer i våra liv, vad vi tänker på, vad vi känner och en massa annat som hör till tonårslivet. Vi säger inte att det är såhär för alla tonåringar, men det är såhär för oss.

Efter mycket om och men så har det kommit en till blogg i bloggvärlden. Hur mycket den här bloggen kommer användas och vad som kommer skrivas är inte helt bestämt än. Och vad som kommer skilja den här bloggen från andra är väl kanske inte så mycket egentligen, förutom att det vi kommer skriva här antagligen kommer bli äkta tankar och känslor. Design och sånt ska fixas och får se när det kommer upp.

Och även om vi kanske bara kommer sitta här och skriva för oss själv utan så mycket som en enda läsare så kommer vi antagligen forstätta ändå. Grejen med den här bloggen är att vi ska skriva av oss om sånt som vi inte kan skriva i våra bloggar och kunna skriva verkligen allting. Och vi bryr oss inte om statistiken, men självklart vore det ett plus om det var någon som läste, och kände igen sig och som kan förstå oss. .

Vi är två personer som kommer skriva i den här bloggen och jag tänkte väl berätta lite om mig, mitt namn kommer jag dock inte nämna eftersom jag vill ha det anonymt.
Jag är 15 år och som väldigt många andra är jag inne i den perioden i livet då man helt enkelt önskar man inte alls vore här. Jag hatar min familj men jag älskar mina fyrbenta vänner. Kärlek är ingenting jag tror på men kär har jag vart flera gånger. Jag är beroende av musik med texter som berör och går rakt in i hjärtat och även av en liten pojke med brunt hår. Jag hatar mat och jag drömmer om en smal midja. Jag älskar att trycka på tangenter både på datorn och på min keyboard även om jag ofta lyckas trycka på fel knappar och det låter helt knasigt ett flertal gånger.