Mobilen har ringt några gånger, jag har klickat på knapparna på sidan så vibrationen och signalen slutar men man inte klickar upptaget ni vet? Jag har tänkt ska jag svara eller inte? men varje gång jag precis bestämt mig för att svara, har det vart för sent. Lite senare ringer det igen, jag tänkter samma sak, ska jag svara eller inte? men även den här gången var det för sent.

Jag har några olästa sms bland annat från killen med den bruna håret. Men även från några andra personer, men jag känner inte riktigt att jag orkar svara. Svarar jag på ett sms, måste jag svara på alla. Och sen ännu fler efter det. Och just nu vill jag inte. Men jag antar att snart kommer jag ta fram mobilen och svara på dom smsen och även ringa upp dom personer som ringt mig.

Jag sitter och funderar på hur jag ska fixa designen. Jag vill ha någon ljus färg. Fast ändå inte så bloggen verkar vara en glad blogg. För det här är ingen glad blogg, om ni inte tycker det som skrivs här verkar vara glada tankar? Nä tänkte väl det. Men jag vill inte ha helt svart, eller vitt heller. Fast sen är jag ju inte bara en person om att driva den här bloggen heller.

Jag har kollat runt på massa bloggar nu, och jag kan inte sluta önska att jag också kunde skriva sådär bra och fint. När jag försöker förklara en känsla blir det bara en stor seg deg av allting. Det är helt oförstårligt och konstigt. Och när jag läser igenom det jag skrivit inser jag att inte ens jag som skrev det förstår det. Hur ska då ni kunna förstå?

Jag suddar och skriver jag suddar och skriver och jag funderar på att radera hela det här inlägget. Fast några tankar går åt det hållet att skriva massor och strunta helt i om det går att förstå det eller inte, för det är kaos i mitt huvud, och om skrivandet ska hjälpa någonting och om det jag tänker ska komma ut ur mitt huvud, måste det bli kaos här med.

Fast det är rätt svårt att greppa en tanke och sen skriva ner det. Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans, vissa stunder är jag sådär jätte glad att det känns som att jag mår bra. Känns som att jag hittat ut ur allt men när dom tankarna kommer, då jag inser att jag faktiskt är glad så kommer en liten tjock gubbe och slår mig i magen så jag faller ihop, han trycker sitt ansikte nära mitt och viskar nejdu, du ska inte må bra. Inte än. Jag är inte färdig med dig. Du är inte färdig här.

Så istället för att ens lägga energi på att skapa kaos i det här inlägget slutar jag nog här. Det är ju helt obegripligt det jag skriver. Antar att jag snart kommer skriva här snart igen, och kanske blir det mer begripligt då, eller så blir även det obegripligt. Precis som det här inlägget.

Eller så ska jag ladda upp massa låtar som går rakt in i hjärtat med texten. Precis som jag skrev i mitt första inlägg så är jag galen i sån musik. Kent och Håkan Helström är några av dom som har dom där perfekta låtarna med dom bästa texterna. Och jag önskar så att jag vore dom. Att jag kunde skriva som dom. Men ni har nog redan märkt att jag inte alls kan det.

Jag är den andra som kommer skriva i denna bloggen emellanåt. Vem är då jag ? Ja ni, jag är 16 år. Helt vanlig, nej det skulle jag nog inte kalla mig. Mitt liv går som i en bergochdalbana, antingen händer ingenting eller så händer allting på samma gång. Det gör en väldigt förvirrad. Mig ser man ofta med ett leende på läpparna, men det brukar inte vara för att jag är glad. Utan mest för att ingen ska ana något annat.

I någon annat inlägg, (som jag funderar på att börja jobba på lite), hade jag tänkt berätta mer om mig. Vad som hänt i mitt liv och vad jag gjort och en massa annat. Kanske inte låter intressant, eller så låter det jätte intressant ? Hur som helst, den som vill läsa får helt enkelt hålla ögonen öppna.

Vi som driver denna bloggen kommer skriva mycket om vad som händer i våra liv, vad vi tänker på, vad vi känner och en massa annat som hör till tonårslivet. Vi säger inte att det är såhär för alla tonåringar, men det är såhär för oss.

Efter mycket om och men så har det kommit en till blogg i bloggvärlden. Hur mycket den här bloggen kommer användas och vad som kommer skrivas är inte helt bestämt än. Och vad som kommer skilja den här bloggen från andra är väl kanske inte så mycket egentligen, förutom att det vi kommer skriva här antagligen kommer bli äkta tankar och känslor. Design och sånt ska fixas och får se när det kommer upp.

Och även om vi kanske bara kommer sitta här och skriva för oss själv utan så mycket som en enda läsare så kommer vi antagligen forstätta ändå. Grejen med den här bloggen är att vi ska skriva av oss om sånt som vi inte kan skriva i våra bloggar och kunna skriva verkligen allting. Och vi bryr oss inte om statistiken, men självklart vore det ett plus om det var någon som läste, och kände igen sig och som kan förstå oss. .

Vi är två personer som kommer skriva i den här bloggen och jag tänkte väl berätta lite om mig, mitt namn kommer jag dock inte nämna eftersom jag vill ha det anonymt.
Jag är 15 år och som väldigt många andra är jag inne i den perioden i livet då man helt enkelt önskar man inte alls vore här. Jag hatar min familj men jag älskar mina fyrbenta vänner. Kärlek är ingenting jag tror på men kär har jag vart flera gånger. Jag är beroende av musik med texter som berör och går rakt in i hjärtat och även av en liten pojke med brunt hår. Jag hatar mat och jag drömmer om en smal midja. Jag älskar att trycka på tangenter både på datorn och på min keyboard även om jag ofta lyckas trycka på fel knappar och det låter helt knasigt ett flertal gånger.